Oj, det är verkligen så mycket att stå i.... Idag beställdes de sista julklapparna till syskonbarnen i skåne, jag vet vad ni tänker, men när man bor långt ifrån varandra och julklapparna ändå inte skall ges bort fören i januari så är det ingen brådska att det köps innan julafton.

Appråpå januari - månaden innan min guldklimp ska komma till världen - så är det himla mycket som skall hinnas med. Vi ska flyttstäda, renovera färdigt, flytta in, packa ur kartonger, tvätta bebiskläder, köpa bebisprylar, bädda rent, städa, tvätta av barnvagnen (köptes begagnad), adressändra, köpa en soffa, och ett matbord&stolar, vila (!), förbereda oss för förlossningen, packa väskan och skriva förlossningsbrevet och ge varandra massor med tid och kärlek <3
Och tänk mitt i allt tyckte jag att en hund skulle passa in. Tur att jag kom till insikt. Hur skall vi hinna allt? :-)

Imorgon är det iallafall Mamma och Jag som åker till lägenheten och skurar ur skåpen och diskar igenom all köksutrustning. Så skönt för mig att äntligen kunna lyfta ett finger också! har känt mig så otillräcklig i och med att jag är höggravid och min kille har fått sköta allt och det går ganska långsamt att som ensam person renovera/flytta in/städa etc. Jag är supertacksam för honom , men ännu mer ivrig över att det ska vara färdigt att flytta in. Längtar efter långa härliga skumbad. Och det gör att jag känner mig så meningslös som inte kan göra något åt situationen för att skynda på inflyttningen. Jag kan bara tjata och stressa på honom och hur mycket hjälper det honom som redan har fullt upp tror ni?! nada. Därför går jag bara här hemma och väntar och väntar och får ingenting gjort.